Det här med att bli äldre…

Bindie fyller 12 i december och jag kan inte tänka mig livet utan henne. Sedan hon för ganska exakt elva år sedan kom hem till mig som en blyg och lite osäker omplacering och backade in i mitt knä när jag satte mig på huk i gräset så har hon invaderat hela mitt hjärta på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Min första tanke när jag såg henne var “hon är det vackraste jag sett”. Och nu vet jag att hennes vackra ögon är en spegel av den vackraste lilla själ jag mött.

Hon är min once in a lifetime och alla de äventyr och resor jag fått uppleva tack vare och tillsammans med henne är jag så obeskrivligt tacksam för. Alla människor vi mött och alla upplevelser vi haft finns hos mig för alltid.

Älskade Bindie – jag hoppas vi fortfarande har några år kvar av kel, presenter av variera de slag i mitt knä när jag äter, långsamma skogspromenader och ditt snarkande bredvid min säng.

Vad tycker ni är det bästa med äldre hundar?